Och så var det bara en...
Idag klockan 13.20 fick Lillkillen en spruta och somnade in.
Igår runt 22.15 märkte jag en markant försämring med bland annat andningsuppehåll.
Jag satt och höll honom hela natten, för att han skulle ha det så bekvämt och så lätt att andas som möjligt.
Det var en lång natt men samtidigt så gick den väldigt fort för helt plötsligt så var klockan 08.00 och jag ringde till min Veterinär.
Hon kunde tyvärr inte ta emot så jag fick, återigen, åka till Djursjukhuset.
Jag fick tid ganska omgående, hos en annan veterinär än sist.
Han verkade gå igenom hanen ganska omfattande, lyssnade på både tiken och hanen, kollade munnen osv.
Det slutade med en bedömning att han borde avlivas, men utan en "riktig" förklaring eller orsak.
Vi bestämde oss dock för en sista kraftansträngning och han fick en vätskedepå i nacken och jag skulle hem och stödmata.
Jag hade redan bestämt mig för att jag ville att min veterinär skulle kika på honom ändå, innan nåt beslut, så när jag kom hem ringde jag både uppfödaren och min veterinär och jag fick komma dit en snabbis på uppfödarens tid.
Det tog inte många minuter innan hon konstaterade att Lillkillen hade rejäla blåsljud, ett rejält hjärtfel som i sin tur ledde till att lungorna blev vätskefyllda.
Han drunknade praktiskt taget innifrån...
Han hade även 1 grad lägre kroppstemp än tiken och gråvita slemhinnor.
Jag fick själv lyssna på hjärtljuden på först tiken och sen hanen och det är helt obegripligt hur fan dom kunde missa det på Djursjukhuset, 2 gånger dessutom!
Om dom tagit tempen på honom i måndags, som dom valde bort, så kanske dom hade brytt sig lite mer när dom märkte hur den låg till, om dom lagt märke till hur hans slemhinnor såg ute och sist men inte minst, om dom bara hört hans hjärtfel...
Många "om" nu men fy fan va irriterad jag är över att behöva ha känslan av att han hade kunnat slippa 2 dygns lidande om dom bara gjort sitt jobb ordentligt.
Det gör så fruktansvärt ont att veta att han haft ett helvete i 48 timmar i onödan!
Stackars liten...
Nu är han begravd och slipper lida mer.
Det känns otroligt skönt att det är över men bittert nå djävulskt att det skulle sluta så här.
Jag som inte ens namngivit dom små liven, mest för att jag trodde på en helt annan utväg för Lillfröken, som förövrigt var fullt friskt och det är absolut nåt att vara tacksam över.
Vet inte hur jag skulle klarat dagen utan världens bästa Mommo som alltid ställer upp, i vårt och torrt, och idag har det verkligen varit vått, både ute och inne...
Igår runt 22.15 märkte jag en markant försämring med bland annat andningsuppehåll.
Jag satt och höll honom hela natten, för att han skulle ha det så bekvämt och så lätt att andas som möjligt.
Det var en lång natt men samtidigt så gick den väldigt fort för helt plötsligt så var klockan 08.00 och jag ringde till min Veterinär.
Hon kunde tyvärr inte ta emot så jag fick, återigen, åka till Djursjukhuset.
Jag fick tid ganska omgående, hos en annan veterinär än sist.
Han verkade gå igenom hanen ganska omfattande, lyssnade på både tiken och hanen, kollade munnen osv.
Det slutade med en bedömning att han borde avlivas, men utan en "riktig" förklaring eller orsak.
Vi bestämde oss dock för en sista kraftansträngning och han fick en vätskedepå i nacken och jag skulle hem och stödmata.
Jag hade redan bestämt mig för att jag ville att min veterinär skulle kika på honom ändå, innan nåt beslut, så när jag kom hem ringde jag både uppfödaren och min veterinär och jag fick komma dit en snabbis på uppfödarens tid.
Det tog inte många minuter innan hon konstaterade att Lillkillen hade rejäla blåsljud, ett rejält hjärtfel som i sin tur ledde till att lungorna blev vätskefyllda.
Han drunknade praktiskt taget innifrån...
Han hade även 1 grad lägre kroppstemp än tiken och gråvita slemhinnor.
Jag fick själv lyssna på hjärtljuden på först tiken och sen hanen och det är helt obegripligt hur fan dom kunde missa det på Djursjukhuset, 2 gånger dessutom!
Om dom tagit tempen på honom i måndags, som dom valde bort, så kanske dom hade brytt sig lite mer när dom märkte hur den låg till, om dom lagt märke till hur hans slemhinnor såg ute och sist men inte minst, om dom bara hört hans hjärtfel...
Många "om" nu men fy fan va irriterad jag är över att behöva ha känslan av att han hade kunnat slippa 2 dygns lidande om dom bara gjort sitt jobb ordentligt.
Det gör så fruktansvärt ont att veta att han haft ett helvete i 48 timmar i onödan!
Stackars liten...
Nu är han begravd och slipper lida mer.
Det känns otroligt skönt att det är över men bittert nå djävulskt att det skulle sluta så här.
Jag som inte ens namngivit dom små liven, mest för att jag trodde på en helt annan utväg för Lillfröken, som förövrigt var fullt friskt och det är absolut nåt att vara tacksam över.
Vet inte hur jag skulle klarat dagen utan världens bästa Mommo som alltid ställer upp, i vårt och torrt, och idag har det verkligen varit vått, både ute och inne...
Kommentarer
Postat av: Jenny
:´(
kram
Trackback
