malinsjogren

Nu har LillFröken fått ett namn och det blir Vilja!

Hon har trots sin ringa ålder visat prov på en enorm vilja, främst på att leva så vi tycker det passar henne alldeles utmärkt =)

Sanna





Linna

Sista bilden på Lillkillen...



Det är han som ligger på Fraise.
På grund av hjärtfelet och vätskan i lungorna så sökte han sig uppåt för att lätta på trycket.


Tiken, ensam kvar...



Lyckligt ovetande om alla hemskheter där hon ligger och drömmer och viftar med alla 4 benen samtidigt =)

Idag klockan 13.20 fick Lillkillen en spruta och somnade in.

Igår runt 22.15  märkte jag en markant försämring med bland annat andningsuppehåll.
Jag satt och höll honom hela natten, för att han skulle ha det så bekvämt och så lätt att andas som möjligt.
Det var en lång natt men samtidigt så gick den väldigt fort för helt plötsligt så var klockan 08.00 och jag ringde till min Veterinär.
Hon kunde tyvärr inte ta emot så jag fick, återigen, åka till Djursjukhuset.

Jag fick tid ganska omgående, hos en annan veterinär än sist.
Han verkade gå igenom hanen ganska omfattande, lyssnade på både tiken och hanen, kollade munnen osv.
Det slutade med en bedömning att han borde avlivas, men utan en "riktig" förklaring eller orsak.
Vi bestämde oss dock för en sista kraftansträngning och han fick en vätskedepå i nacken och jag skulle hem och stödmata.
Jag hade redan bestämt mig för att jag ville att min veterinär skulle kika på honom ändå, innan nåt beslut,  så när jag kom hem ringde jag både uppfödaren och min veterinär och jag fick komma dit en snabbis på uppfödarens tid.

Det tog inte många minuter innan hon konstaterade att Lillkillen hade rejäla blåsljud, ett rejält hjärtfel som i sin tur ledde till att lungorna blev vätskefyllda.
Han drunknade praktiskt taget innifrån...
Han hade även 1 grad lägre kroppstemp än tiken och gråvita slemhinnor.

Jag fick själv lyssna på hjärtljuden på först tiken och sen hanen och det är helt obegripligt hur fan dom kunde missa det på Djursjukhuset, 2 gånger dessutom!

Om dom tagit tempen på honom i måndags, som dom valde bort, så kanske dom hade brytt sig lite mer när dom märkte hur den låg till, om dom lagt märke till hur hans slemhinnor såg ute och sist men inte minst,  om dom bara hört hans hjärtfel...

Många "om" nu men fy fan va irriterad jag är över att behöva ha känslan av att han hade kunnat slippa 2 dygns lidande om dom bara gjort sitt jobb ordentligt.

Det gör så fruktansvärt ont att veta att han haft ett helvete i 48 timmar i onödan!
Stackars liten...

Nu är han begravd och slipper lida mer.
Det känns otroligt skönt att det är över men bittert nå djävulskt att det skulle sluta så här.
Jag som inte ens namngivit dom små liven, mest för att jag trodde på en helt annan utväg för Lillfröken, som förövrigt var fullt friskt och det är absolut nåt att vara tacksam över.

Vet inte hur jag skulle klarat dagen utan världens bästa Mommo som alltid ställer upp, i vårt och torrt, och idag har det verkligen varit vått,  både ute och inne...

Ja vad ska man säga, annat än usch?

Vaknade i morse och upplevde att Hanen andades väldans så fort/hårt/djupt, svårt att förklara men nåt konstigt var det.
La till det faktum att han gått upp ytterst lite i vikt under natten, nåt som han inte brukar göra + det att han verkade onöjd över lag liksom... Väldigt diffust blev det men fick en tid hos Djursjukhuset 11.20 iaf.

Lite så här i efterhand så kan jag nog känna att jag trodde nog att jag bara var "fjantig", att det nog var som det skulle men för min sinnesfrid så ville jag kolla upp.

Men så blev det inte =(

Veterinären konstaterade att han absolut andades ovanligt fort/hårt/djupt och lyssnade men hörde inget konstigt, varken lungorna eller hjärtat. Kan ju dock tillägga att hon även sa att det är jättesvårt att höra nåt även om det skulle vara nåt "fel" eftersom deras små hjärtan tickar så fort iallafall.

Det kunde vara lunginflammation, då beror det på varför han fått det och hur det sitter MEN det kunde även vara hjärtat och då finns det ju inget man kan göra...

Eftersom lunginflammation är det enda som går att behandla så ordinerade hon penicillin, 0.17 ml (!) morgon och kväll.
Inse hur lite det är?

Får hoppas det hjälper nu då...
Dum som jag var så frågade jag förståss hur utgången kan bli och fick svaret att det är inte alls säkert att han klarar sig.

Vattenfallet öppnade sig i bilen på väg hem...


Just ja, i morse hade han öppnat ögonen också.

Lill-Fröken har öppnat sina ögon!

Igår kväll när jag kom hem från jobbet så hade hon öppnat höger öga lite.
I morse klockan 07.00 fortfarande bara lite på höger.
Nu, ca 2½ timma senare har hon öppnat vänster lite oxå!

Rackarns vad fort det går =)




Snart är dom riktiga små kanelbullar Jenny ;p

Tiden har gått riktigt fort och nu är dom små liven redan 2 veckor.
*suck*  "Bara" 6 veckor kvar tills dom ska säljas...


Fraise med båda



Tiken



Hanen



Dom har ju onekligen vuxit båda två!
LIll-Fröken ligger på över 200 gram nu och ökar stadigt medans Hanen ligger på över 300, så hon har lite att ta igen men hon är en riktig fighter så det ska nog gå bra.
Ni ska se henne när Hanen försöker ta hennes plats när dom diar ;p

Kan inte fatta att det här:



är snart 1 år sen!

Helt otroligt vad fort tiden går, jag hinner verkligen inte med...

är verkligen inte överskattat!

Har fått sovit, nästan, hela natten inatt och känner mig som en helt ny människa =)

Lill-Fröken har gått upp hela 6 gram under natten och jag har inte behövt stödmata på länge nu.
Eller ja, länge och länge, inte på ca 36 timmar iaf.
Lustigt egentligen vad man kan uppfatta tid så himla olika beroende på situation!

Nu finns det verkligen inget som är heligt och oklätterbart här hemma!

Dom klättrar upp i vår säng, som är ganska hög.
Dom klättrar ur matstolarna och upp på bordet.
Dom använder Lycka som stöd och klättrar upp på vardagsrumsbordet.
Innan jag tog bort en del av deras leksaksmöbel så klättrade dom upp på den.

Och självklart ska dom upp på det vingligaste som finns i hushållet: Min slitna datastol...





Inte undra på att dom har blåmärken överallt  =)

Jag har onekligen levat i ett vakuum den senaste veckan, allting har gått riktigt långsamt samtidigt som det känns som om dagarna bara rusat förbi.

Otrevlig känsla.

Har sen i söndags stödmatat ena valpen var tredje timma dygnet runt och det har varit tungt bitvis.
Visst är jag van sen tjejerna var små men då fick jag ju sova lite dagtid iaf.
Nu funkar det ju inte så länge, med två små hulliganer här hemma...

Men nu verkar det som om jag kan hoppas på att Lill-Fröken ska klara sig!
*peppar-peppar*
Idag vägde hon hela 105 gram!
Brorsan han går stadigt uppåt och ligger nu på runt 170 gram.

                                        

I förmiddags började Fraise sin valpning och strax före 10.00 kom första valpen ut.
Det var en helt underbar liten svart hane som tyvärr var tvungen att avlivas, den lilla rackaren hade tarmarna utanpå magen =(
Tydligen ganska ovanligt men varför skulle det då inte hända oss?

För snart 6 år sen fick min gamla tik Stella valpar, det slutade med kejsarsnitt...
För 17 månader sen föddes mina tvillingtjejer, även dom med kejsarsnitt...

Men åter till dagens händelse:
Jag ringde efter Stefan så han kom hem och avlivade den lille.
Jag klarar verkligen inte av sånt, jag började storböla redan när jag pratade med veterinären och uppfödaren.

Sen tog det rejält med tid för Fraise, hon krystade och krystade...
Efter ca 1.5 timma så pratade jag med uppfödaren igen och fick rådet att känna efter om den låg som den skulle, vilken jag inte tänkt på själv förstås.
Efter tvättning och spritning så känner jag efter och självklart låg den fel...
Ett par baktassar kikade ut när hon krystade så Stefan åkte för att hämta uppfödaren för lite assistans.
Han guidade mig även över telefon så jag tog tag i baktassarna och hjälpte till under krystvärkarna.
Ut kom den lille, en röd hane, men tyvärr inga livstecken. Först jag, och sen även uppfödaren när han kom, försökte jobba igång den lille men det gick inte att få liv i honom, han hade mest troligt varit död en stund =(

Många tårar hade rullat under morgonen men mest tyckte jag synd om Fraise som mist 2 små valpar sådär!
Hon fick ha den döda valpen hos sig en stund men inom bara några minuter så var det dags igen.
Nästa låg inbäddad i moderkakan så först trodde uppfödaren inte på mig när jag sa att den rörde på sig utan han trodde det bara var en moderkaka.
Eftersom den kom ut som den gjorde så trodde han att det kanske var nåt fel på den men det visade sig vara en yttepytte lite röd tik som var hur pigg som helst och vägde hela 78 gram!

Inom kort så kom ytterligare en valp ut, en röd liten hane på 104 gram så Fraise fick iallafall behålla nåt att pyssla om efter alla dessa timmars elände.

Så visst har vi haft sorg här hemma men även mycket glädje för trots allt så mår Fraise bra och 2 små underverk ligger nu inne hon henne och myser =)